Da abcity.it

 (sezione in svedese)




Il prologo dalla sezione in svedese

 
Klockan 10 och 45 den tolfte dagen som opinionsundersökningen ägde rum - när Mami Janes död var på väg att vinna med 64 mot 30 (de resterande 6 procenten ansåg att de skulle dra åt helvete allihop, och de hade ringt för att säga det) - hörde Shatzy Shell telefonen ringa för tjugoförsta gången, skrev på blanketten som hon hade framför sig siffran 21 och lyfte luren. Varpå följande samtal utspann sig.
- CRB, god dag.
- God dag, har Diesel redan kommit?
- Vem?
- Okej, han har inte kommit än...
- Det här är CRB, min herre.
- Ja, jag vet det.
- Ni måste ha slagit fel nummer.
- Nej, nej, allt är som det ska, hör nu på mig...
- Min herre...
- Ja?
- Det här är CRB, opinionsundersökningen "Ska Mami Jane dö?"
- Tack, jag vet det.
- Skulle ni då vilja vara vänlig att ge mig ert namn?
- Mitt namn har ingen betydelse...
- Ni måste ge mig det, det är praxis.
- Okej då... Gould... jag heter Gould.
- Herr Gould.
- Ja, herr Gould, om jag nu får...
- Ska Mami Jane dö?
- Hursa?
- Ni ska säga mig vad ni tycker... om Mami Jane ska dö eller inte.
- Åh herregud...
- Ni vet det, va? vem Mami Jane är?
- Visst vet jag det, men...
- Hör här, ni behöver bara säga mig om ni tycker att...
- Kan ni lyssna på mig ett ögonblick?
- Naturligtvis.
- Gör mig då en tjänst, se er omkring.
- Jag?
- Ja.
- Här?
- Ja, där, i rummet, gör mig den tjänsten.
- Okej, jag tittar.
- Bra. Ser ni händelsevis en pojke med rakat huvud som håller i handen en som är mycket stor, verkligen mycket stor, ett slags jätte, med enormt stora skor, och en grön jacka?
- Nej, det tror jag inte.
- Är ni säker?
- Ja, jag är säker.
- Bra. Då har de inte kommit än.
- Nej.
- Okej, då vill jag att ni ska veta en sak.
- Ja?
- De där två är inte elaka.
- Inte?
- Nej. När de kommer sätter de i gång att slå sönder allting, och det är mycket troligt att de kommer att ta er telefon och linda den runt halsen på er, eller liknande saker, men det är inte två elaka pojkar, det är bara det att...
- Herr Gould...
- Ja?
- Har ni nåt emot att tala om hur gammal ni är?
- Tretton...
- Tretton?
- Tolv... om man ska vara riktigt noga, tolv.
- Hör du Gould, din mamma är händelsevis inte i närheten?
- Min mamma gav sig iväg för fyra år sen, nu bor hon med en professor som studerar fiskar, fiskarnas vanor, en etolog, för att vara exakt.
- Jag är ledsen.
- Ni ska inte vara ledsen, livet är på det viset, det är inget man kan göra nånting åt.
- Är det så?
- Det är så. Tror ni inte det?
- Jo... jag tror att det är så... jag vet inte riktigt, jag inbillar mig att det är så.
- Det är förbanne mig så.
- Du är tolv år, eller hur?
- I morgon blir jag tretton, i morgon.
- Fantastiskt.
- Fantastiskt.
- Har den äran Gould.
- Tack.
- Du ska få se att det blir fantastiskt att bli tretton år.
- Det hoppas jag.
- Jag lyckönskar dig verkligen.
- Tack.
- Du har väl inte din far i närheten, va?
- Nej. Han är på arbetet.
- Jag förstår.
- Min far arbetar för armén.
- Fantastiskt.
- Är allting alltid så fantastiskt för er?
- Hursa?
- Är allting alltid så fantastiskt för er?
- Ja... jag tror det.
- Fantastiskt.
- Det vill säga... det händer mig ofta, så är det.
- Ni har verkligen tur.
- Det händer mig också i de mest underliga ögonblick.
- Jag tror verkligen att ni har tur.
  

1

- En gång var jag på en grillbar, på riksväg 16, precis utanför stan, och jag stannade på en grillbar, jag gick in och ställde mig i kö, vid kassan satt en vietnames, han förstod nästan ingenting, så det gick inte framåt, de sa en hamburgare till honom och han sa Vadå? kanske var det hans första dag på jobbet, jag vet inte, så jag började titta mig omkring, inuti grillbaren, det fanns fem eller sex bord, och alla människor satt och åt, så många olika ansikten och var och en med något annorlunda framför sig, en kotlett, en smörgås, chili, alla åt, och var och en hade klätt sig så som de själva velat klä sig, de hade stigit upp på morgonen och valt något att ta på sig, den där röda skjortan, och klänningen som var trång över brösten, precis vad de ville, och nu satt de där, och var och en av dem hade ett liv bakom sig och ett liv framför sig, de var bara på genomresa där inne, i morgon skulle de göra om allt från början igen, den där blå skjortan, den långa klänningen, och helt säkert hade blondinen med fräknarna en mor på nåt sjukhus, med alla blodprovsundersökningar åt skogen, men nu satt hon där och petade bort de lite svarta potatisarna från de andra, samtidigt som hon läste tidningen som var lutad mot saltkaret i form av en bensinpump, det fanns en som var helt klädd i baseballmundering, som helt klart inte hade gått in på en baseballplan på åratal, han satt där med sin son, en liten pojke, och gav honom hela tiden örfilar på huvudet, bakom huvudet, varje gång rättade pojken till sin lilla mössa, en baseballmössa, och fadern pang, en örfil till, och alltihop medan de åt, under en teve upphängd på väggen, släckt, med ljudet från gatan som kom i vindilar, med två mycket eleganta typer som satt i ett hörn, i grått, två män, och en av de två såg man gråta, det var helt snurrigt, men han grät, över en biff med potatis, han grät under tystnad, och den andre rörde inte en min, också han med en biff framför sig, han åt och så var det med den saken, bara det att rätt som det var, reste han sig, gick fram till bordet bredvid, tog ketchupflaskan, gick tillbaka till sin plats och försiktigt för att inte fläcka ner sin gråa kostym hällde han ut lite på den andres tallrik, han som satt och grät, och han viskade något till honom, vad vet jag inte, sen stängde han till flaskan och började äta igen, de satt där i hörnet, och runtomkring dem var allt det andra, med en morellglass nertrampad på golvet, och på toaletten en skylt som sa ur funktion, jag tittade på allt det där och det är klart att det enda man kunde tänka var, vilken spya, killar, det var så man kunde spy, så trist var det, men det som hände mig var i stället att medan jag stod där i kö och vietnamesen fortsatte att inte begripa ett smack så tänkte jag Gud så vackert, och hade till och med lite lust att skratta, fan vad allt det här är vackert, precis allting, ända till den sista söndertrampade matsmulan på golvet, ända till den sista flottiga servetten, utan att veta varför men väl vetandes att det var sant, allting var så förbannat vackert. Tokigt, va?
- Konstigt.
- Det är så man skäms att berätta det.
- Varför det?
- Jag vet inte... folk berättar vanligen inte nånting sånt...
- Jag gillade det.
- Det menar du inte...
- Jo, verkligen, särskilt historien om ketchupen...
- Han tog flaskan och hällde upp lite åt honom...
- Just det.
- Helt klädd i grått.
- Lustigt.
- Så där bara.
- Så där bara.
- Gould?
- Jag är glad över att du har ringt.
- Hallå där, vänta ett tag...
- Jag är här.
- Vad heter du?
- Shatzy.
- Shatzy.
- Jag heter Shatzy Shell.
- Shatzy Shell.
- Ja.
- Och det är ingen där som håller på och lindar telefonsladden runt halsen på dig, eller hur?
- Nej.
- Du kommer väl ihåg, när de kommer, att de inte är elaka?
- Du ska få se att de inte kommer.
- Räkna inte med det, de kommer.
- Varför skulle de det, Gould?
- Diesel avgudar Mami Jane. Och han är två meter och fyrtiosju centimeter lång.
- Fantastiskt.
- Det beror på. När han är mycket arg är det inte alls fantastiskt.
- Och nu är han mycket arg?
- Det skulle du också vara om man gjorde en opinionsundersökning för att döda Mami Jane, och Mami Jane var hans idealmamma.
- Det är bara en opinionsundersökning, Gould.
- Diesel säger att alltihop är båg. Man har redan bestämt sen flera månader att man ska döda henne, det är bara för att rädda ansiktet.
- Kanske har han fel.
- Diesel har aldrig fel. Han är en jätte.
- Hur stor jätte?
- Mycket stor.
- Jag var tillsammans med en typ en gång som kunde dunka i en boll i korgen utan att ens ställa sig på tå.
- Är det sant?
- Men till yrke rev han biljetter på en biograf.
- Och du älskade honom?
- Vad är det för fråga, Gould?
- Du sa att du var tillsammans med honom.
- Ja, vi var tillsammans. Vi var tillsammans i tjugotvå dagar.
- Och sen då?
- Jag vet inte... allting var lite komplicerat, förstår du?
- Ja... för Diesel är allting också lite komplicerat.
- Så är det.
- Hans far var tvungen att låta bygga en måttbeställd toa åt honom, det kostade honom en förmögenhet.
- Jag sa ju det, allting är lite komplicerat.
- Precis. När Diesel försökte gå i skolan, där nere, i Taton, han kom dit på morgonen...
- Gould?
- Ja.
- Ursäkta mig ett ögonblick, Gould.
- Okej.
- Lägg inte på, okej?
- Okej.

  

2

 
Shatzy Shell placerade samtalet i kön. Sen vände hon sig om mot herrn som stod framför hennes skrivbord och iakttog henne. Det var chefen för avdelningen för utveckling och marknadsföring. Han hette Bellerbaumer. Han var en sån som suger på glasögonskalmen.
- Herr Bellerbaumer?
Herr Bellerbaumer harklade sig lätt.
- Fröken sitter och pratar om jättar.
- Just det.
- Ni sitter i telefon sen tolv minuter och pratar om giganter.
- Tolv minuter?
- Igår samtalade ni glatt i tjugosju minuter med en börsmäklare som till slut friade till er.
- Han visste inte vem Mami Jane var, jag var tvungen...
- Och dagen innan satt ni klistrad vid telefonen i en timme och elva minuter och rättade läxan åt en förbaskad liten pojke som sen gav er till svar: varför låter ni inte Ballon Mac dö?
- Det skulle kunna vara en god idé, tänk på saken.
- Denna telefon tillhör CRB och ni, fröken, är betald för att uttala en enda förbannad fras: Ska Mami Jane dö?
- Jag försöker göra mitt bästa.
- Jag med. Och därför avskedar jag er, fröken Shell.
- Hursa?
- Jag är tvingad att avskeda er.
- Menar ni allvar?
- Jag är ledsen.
- ...
- ...
- ...
- ...
- Herr Bellerbaumer?
- Vad önskas?
- Gör det er nåt om jag avslutar samtalet?
- Vilket samtal?
- Samtalet. Det är en pojke på linjen, som väntar.
- ...
- ...
- Avsluta samtalet.
- Tack.
- Ingen orsak.
- Gould?
- Hallå?
- Jag tror jag måste lägga på, Gould.
- Okej.
- De har just avskedat mig.
- Fantastiskt.
- Jag är inte så säker på det.
- Om inte annat så kommer de inte att strypa dig.
- Vilka?
- Diesel och Poomerang.
- Jätten?
- Jätten är Diesel. Poomerang är den andre, den utan hår. Han är stum.
- Poomerang.
- Ja. Han är stum. Han pratar inte. Han hör men han pratar inte.
- De kommer att stoppa dem vid ingången.
- Vanligtvis stannar de aldrig, de där två.
- Gould?
- Ja.
- Ska Mami Jane dö? - De kan ta sig i häcken hela högen.
- "Jag vet inte." Okej.
- Säg mig en sak, Shatzy?
- Jag måste gå nu.
- Bara en sak.
- Vadå.
- Det där stället, den där grillbaren...
- Ja...  - Jag tänkte... det måste vara ett rätt bra ställe...
- Så där...
- Jag tänkte att jag skulle gilla att fira min födelsedag där.
- Vad menar du?
- I morgon... det är min födelsedag... vi skulle kunna gå dit och äta allihop, kanske är de där två gråklädda fortfarande där, de med ketchupen.
- Det är en märklig idé, Gould.
- Du, jag, Diesel och Poomerang. Jag betalar.
- Jag vet inte.
- Det är en bra idé, jag svär.
- Kanske.
- 85 56 74 18
- Vad är det?
- Mitt telefonnummer, om du har lust så ringer du mig, okej?
- Det verkar inte som om du är tretton år.
- Jag fyller i morgon, om vi ska vara petiga.
- Just det.
- Är vi överens då.
- Ja.
- Då säger vi det.
- Gould?
- Ja?
- Hej då.
- Hej då Shatzy.
- Hej.
Shatzy Shell tryckte på den blå knappen och bröt linjen. Det tog en stund för henne att stoppa ner sina saker i väskan, det var en gul väska på vilken det stod Rädda planeten jorden från de målade tånaglarna. Hon tog också de inramade fotona av Walt Disney och Eva Braun. Och den lilla bandspelaren som hon alltid bar med sig. Då och då satte hon på den och sa saker i den. De andra sju fröknarna tittade på henne, utan att säga ett ord, medan telefonerna ringde förgäves, och lade värdefulla anvisningar angående Mami Janes framtid på is. Det hon hade att säga, det sa Shatzy Shell medan hon tog av sig tennisskorna och satte på sig skorna med klack på.
- Jo, bara så ni vet, om ett tag kommer det in en jätte och en typ utan hår, stum, genom den dörren, de kommer att slå sönder allting och strypa er med telefonsladdarna. Jätten heter Diesel, den stumme Poomerang. Eller tvärtom, jag kommer inte så noga ihåg. Hursomhelst: de är inte elaka.
  

3