|
- En gång var jag på en
grillbar, på riksväg 16, precis utanför stan, och jag stannade på en grillbar,
jag gick in och ställde mig i kö, vid kassan satt en vietnames, han förstod
nästan ingenting, så det gick inte framåt, de sa en hamburgare till honom och
han sa Vadå? kanske var det hans första dag på jobbet, jag vet inte, så jag
började titta mig omkring, inuti grillbaren, det fanns fem eller sex bord, och
alla människor satt och åt, så många olika ansikten och var och en med något
annorlunda framför sig, en kotlett, en smörgås, chili, alla åt, och var och en
hade klätt sig så som de själva velat klä sig, de hade stigit upp på morgonen
och valt något att ta på sig, den där röda skjortan, och klänningen som var
trång över brösten, precis vad de ville, och nu satt de där, och var och en av
dem hade ett liv bakom sig och ett liv framför sig, de var bara på genomresa där
inne, i morgon skulle de göra om allt från början igen, den där blå skjortan,
den långa klänningen, och helt säkert hade blondinen med fräknarna en mor på nåt
sjukhus, med alla blodprovsundersökningar åt skogen, men nu satt hon där och
petade bort de lite svarta potatisarna från de andra, samtidigt som hon läste
tidningen som var lutad mot saltkaret i form av en bensinpump, det fanns en som
var helt klädd i baseballmundering, som helt klart inte hade gått in på en
baseballplan på åratal, han satt där med sin son, en liten pojke, och gav honom
hela tiden örfilar på huvudet, bakom huvudet, varje gång rättade pojken till sin
lilla mössa, en baseballmössa, och fadern pang, en örfil till, och alltihop
medan de åt, under en teve upphängd på väggen, släckt, med ljudet från gatan som
kom i vindilar, med två mycket eleganta typer som satt i ett hörn, i grått, två
män, och en av de två såg man gråta, det var helt snurrigt, men han grät, över
en biff med potatis, han grät under tystnad, och den andre rörde inte en min,
också han med en biff framför sig, han åt och så var det med den saken, bara det
att rätt som det var, reste han sig, gick fram till bordet bredvid, tog
ketchupflaskan, gick tillbaka till sin plats och försiktigt för att inte fläcka
ner sin gråa kostym hällde han ut lite på den andres tallrik, han som satt och
grät, och han viskade något till honom, vad vet jag inte, sen stängde han till
flaskan och började äta igen, de satt där i hörnet, och runtomkring dem var allt
det andra, med en morellglass nertrampad på golvet, och på toaletten en skylt
som sa ur funktion, jag tittade på allt det där och det är klart att det enda
man kunde tänka var, vilken spya, killar, det var så man kunde spy, så trist var
det, men det som hände mig var i stället att medan jag stod där i kö och
vietnamesen fortsatte att inte begripa ett smack så tänkte jag Gud så vackert,
och hade till och med lite lust att skratta, fan vad allt det här är vackert,
precis allting, ända till den sista söndertrampade matsmulan på golvet, ända
till den sista flottiga servetten, utan att veta varför men väl vetandes att det
var sant, allting var så förbannat vackert. Tokigt, va?
- Konstigt.
- Det
är så man skäms att berätta det.
- Varför det?
- Jag vet inte... folk
berättar vanligen inte nånting sånt...
- Jag gillade det.
- Det menar du
inte...
- Jo, verkligen, särskilt historien om ketchupen...
- Han tog
flaskan och hällde upp lite åt honom...
- Just det.
- Helt klädd i
grått.
- Lustigt.
- Så där bara.
- Så där bara.
- Gould?
- Jag är
glad över att du har ringt.
- Hallå där, vänta ett tag...
- Jag är
här.
- Vad heter du?
- Shatzy.
- Shatzy.
- Jag heter Shatzy
Shell.
- Shatzy Shell.
- Ja.
- Och det är ingen där som håller på och
lindar telefonsladden runt halsen på dig, eller hur?
- Nej.
- Du kommer
väl ihåg, när de kommer, att de inte är elaka?
- Du ska få se att de inte
kommer.
- Räkna inte med det, de kommer.
- Varför skulle de det,
Gould?
- Diesel avgudar Mami Jane. Och han är två meter och fyrtiosju
centimeter lång.
- Fantastiskt.
- Det beror på. När han är mycket arg är
det inte alls fantastiskt.
- Och nu är han mycket arg?
- Det skulle du
också vara om man gjorde en opinionsundersökning för att döda Mami Jane, och
Mami Jane var hans idealmamma.
- Det är bara en opinionsundersökning,
Gould.
- Diesel säger att alltihop är båg. Man har redan bestämt sen flera
månader att man ska döda henne, det är bara för att rädda ansiktet.
- Kanske
har han fel.
- Diesel har aldrig fel. Han är en jätte.
- Hur stor
jätte?
- Mycket stor.
- Jag var tillsammans med en typ en gång som kunde
dunka i en boll i korgen utan att ens ställa sig på tå.
- Är det sant?
-
Men till yrke rev han biljetter på en biograf.
- Och du älskade honom?
-
Vad är det för fråga, Gould?
- Du sa att du var tillsammans med honom.
-
Ja, vi var tillsammans. Vi var tillsammans i tjugotvå dagar.
- Och sen
då?
- Jag vet inte... allting var lite komplicerat, förstår du?
- Ja...
för Diesel är allting också lite komplicerat.
- Så är det.
- Hans far var
tvungen att låta bygga en måttbeställd toa åt honom, det kostade honom en
förmögenhet.
- Jag sa ju det, allting är lite komplicerat.
- Precis. När
Diesel försökte gå i skolan, där nere, i Taton, han kom dit på morgonen...
-
Gould?
- Ja.
- Ursäkta mig ett ögonblick, Gould.
- Okej.
- Lägg inte
på, okej?
- Okej.
|
|
